Lisa Jisei

Att få tiden att gå

sovastorytelJag minns hur jag låg på min soffa och såg om samma film om och om igen, men bara tio minuter i taget. Rastlösheten var så frustrerande stor att det kändes som en omöjlighet. En av mina första praktiska mål på min behandling var att kunna titta på något på tv i 20 minuter. Efter mycket träning gick det, sen somnade jag. Jag var helt slut av ansträngningen. Eftersom jag inte vågade umgås med människor, med risken att de skulle bjuda på något att äta och med ångeste
n över kroppen, var jag nästan alltid hemma. Jag fick inte gå ut på promenader eller träna. Att ha en så rastlös och ångestsprängd kropp, instängd i en lägenhet var fruktansvärt. Jag gjorde scheman för vad som skulle hända. Små, små saker som att diska eller gå till affären. Många timmar av dygnet städade jag, eller sydde och pysslade. Men att göra det krävde att jag hade något att lyssna på. Att läsa något under den här perioden hade varit helt otänkbart. Jag fullständigt plöjde ljudböcker medan jag gick runt och plockade med saker. Det kunde vara vilken bok som helst, bara någon pratade om någonting samtidigt så kände jag mig inte så ensam. Även långt senare höll svårigheten att läsa tryckta böcker i sig. På högskolan fick jag inläst litteratur och fortfarande idag läser jag sällan böcker. Numera kan jag. Ögonen blir inte grusiga och jag förstår vad det är jag läser. Men nu har jag vant mig med lyssnandet.

Det är därför det varit så viktigt för mig att boken ska komma ut som ljudbok. Som ett litet förlag, med bara en titel… Som första gångs författare och med en ”smal målgrupp” (som de tolkar det), har det varit ett stort jobb att övertyga om att boken behövs. Nu är den äntligen på Storytel. Jag tror att alla förstår att jag aldrig kommer att tjäna pengar på det. Faktum är att den här boken kostar mig mer än jag kommer att få tillbaka. Det är och har alltid varit helt oväsentligt. Jag vill att alla som kan tänkas behöva boken ska få läsa den. Jag vill att alla som inte kan läsa den ska kunna lyssna på den. Inte för att jag ska synas. Helt enkelt för det är så många som vankar runt i sina lägenheter, i hopp om att timmarna ska gå, i ensamhet. Ni är inte ensamma. Vi är många som har vankat runt, vi är många som fortfarande gör det. 

Spåra från din sida.

| © Lisa Jisei