Lisa Jisei

Att bli igenkänd som ”ortorektikern”?

svtFrågan kommer titt som tätt, efter att kameran eller mikrofonen stängts av… Det är klart att tanken ibland träffar mig, när jag blir igenkänd som ”hon som är sjuk”. Även den här gången kom frågan efter att kameran stängts av kom samma fråga av reportern från SVT. Hur känns det att bli igenkänd utifrån att vara är uttalat sjuk i Ortorexi? Är det inte jobbigt? Hur kan du prata så öppet om något som är så privat?

Det är nog svårt att förklara. Det förändras nog också med tiden tänker jag. När boken släpptes gömde jag mig oftast, låste in mig och ville inte synas mer. Det var så svårt att bemöta frågorna och leendena. Nu är det nog ganska annorlunda. Jag ville aldrig egentligen bli igenkänd. Mer var det nog så att jag så desperat ville ha ut budskapet och boken för att det kändes så viktigt. Att jag blev något slags offentligt ansikte för sjukdomen hade jag inte tänkt så mycket på då. Jag trodde ju egentligen inte att någon skulle köpa boken. Men ju mer tiden gick, desto fler stannade mig på gatan och fler och fler kände igen mig. Nu händer det ganska ofta att jag förstår att jag är igenkänd från boken eller artiklar om mig. Det stör mig inte, det är inte heller så att jag gillar det. Varken eller tror jag. Kanske är det för att det aldrig varit viktigt, och inte heller är det nu. Det är bara en väg för att nå målet.

Det är inte jobbigt att svara på frågor om boken från de som stannar mig och har en fundering. Ofta vill man bara säga att man läst boken och tagit den till sig. Hur fint är inte det! Jag vet flera tillfällen när människor inte kommit ihåg mitt namn utan bara refererat till mig som ”hon som är sjuk”. Visst kan det kanske blir lite märkligt, att bli igenkänd för det som är ens svaghet och skuggsida. Men det är bara vad det är. Det är sant, jag är sjuk. Jag skäms inte längre.

Inte heller känns det privat att prata om det som hände. Jag har gjort det så många gånger. För de som hör historien första gången kan det nog upplevas som naket och privat. Men för mig hände den här historien före mina nu ca 8 (!) år av terapi. Det är trots allt ganska länge sen, inte bara tidsmässigt utan känslomässigt.

Tänk vad stort det ändå är att så många läst boken, att så många läst artiklar och lyssnat på intervjuer. Vet ni, jag tror faktiskt att fler vet vad ortorexi är nu. Det är jag stolt över. Då kan jag gärna vara ”hon som är sjuk”. Vad gör väl det när man tagit sig såhär långt?

Hela intervjun från SVT hittar du här 

 

Spåra från din sida.

| © Lisa Jisei