Lisa Jisei

Är jag mer lyckad om jag får andra dra åt sarongen över sommarmagen?

Efter några solvarma sommardagar har vinterskruden ramlat av och långbyxor bytts ut mot korta shorts och bikinis. Som om det vore domedagen går jag ut mot stranden invirad i en handduk. Trumvirveln finns bara i min egen hjärna och jag drar mig för att behöva släppa handduken och ta emot juryns dom. Jag vet, för egen del, att det inte väntar några magrutor därunder, inga synliga muskler eller ljusbrun hy. Jag tar mod till mig och släpper handduken, inväntar domarnas reaktioner… …Total tystnad. Juryn är fullt upptagen med att blåsa upp badringar, torka upp utspillt kaffe, smörja in barnaxlar och blåsa på skrubbsår. Ingen tittar på mig och om min kropp uppfyller beach 2015-kraven. Har jag oroat mig hela våren för att mötas av… ingenting… av människor helt upptagna av packning, familjemedlemmar, badkläder och deras alldeles egna sommarbleka gropiga kroppar. Jaha… men dåså… vad var grejen? Jag tänker för mig själv att jag ska minnas det här tillfället nästa år när ångesten blåses upp som en enorm badboll. Då ska jag minnas hur ångesten pyser ut vid insikten av människors ointresse av min imperfektion. Men i samma stund vet jag, jag kommer att göra exakt samma sak nästa år.

Varför har jag haft sådan ångest inför sommaren? Trodde jag att jag har gjort mig förtjänt av min ledighet och andras beundran om jag klev ur kokongen av vardagsliv som en mer deffad fjäril? Eller känner jag, handen på hjärtat, i själva verket mig mer lyckad om jag får andra att dra åt sarongen lite hårdare över den alldeles normala sommarmagen?IMG_3537

Spåra från din sida.

| © Lisa Jisei