Lisa Jisei

Är du glad när du tränar?

fitnessFotografering, inte den första och inte den sista där jag i träningskläder ska fotas för en intervju. Mitt jobb just där och just då är att porträttera träning. Ofta med en önskan om färgglada träningskläder antingen på ett gym eller i något spår, så som träning ser ut för de flesta. Ett löppass med ny neonjacka i spåret, eller hantlar med tight rosa träningslinne i stor träningslokal. Jag drar ut lådan med träningkläder, det är som att titta in i svartaste natten. Svarta underställ, gråsvarta stora tröjor och mörka jackor. Inga reflexer, inga färger. För när jag tränar vill jag inte synas och jag är inte iklädd rosa. Jag lånar ihop ett sprakande kit och  springer mot kameran. Det är verkligen allt vad träning inte är för mig. För mig är träning ensamhet, regn, tidiga mornar i dimma, osminkat ansikte, en mössa nerdragen till ögonfransarna, svarta kläder och en plats där ingen ser mig. Jag rycker till och kommer på att det faktiskt behöver bli en bra bild. Jag nästan låtsas träna för att få till det, för att träna på riktigt inför någon är näst intill omöjligt. Jag låtsas göra en armhävning och tittar bestämt in i kameran. Fotografen frågar bakom kameran:

– Brukar du vara glad när du tränar?

– Absolut… svara jag och förstår att hon vill att jag ska le på bilden. Med sin allra mest uppmuntrande röst ropar hon:

– Är du glad när du tränaaaar?

Jag ler mitt största leende in i kameran. ”Träning är så kuuul”. Klick-klick-klick. Vi är klara. Jag tackar för jobbet, drar av mig neonjackan och drar på mig en stickan tröja. Jag sätter mig i bilen och slår på värmen som en hårtork i ansiktet. Ett förhoppningsvis bra foto som porträtterar det träning aldrig varit för mig. Men en dyngsur, osminkad tjej i svart underställ med arg blick blir knappast en tidningsvänlig bild. Det viktiga är att det blir en bra artikel med en bild som skapar intresse. För en autentisk bild på hur jag ser ut när jag tränar kommer aldrig att nå en tidningshylla.

Spåra från din sida.

| © Lisa Jisei