Lisa Jisei

Åker ni hem när fikat är slut?

bullarMat, tårtor i överflöd, kakor och bullar. Sen åker snacksen fram. Godis, chips, ost och kex. Under prat och skratt blir allt uppätet. När fikat sinar börjar gästerna ge sig av medan två halvtuggade salta pinnar ligger kvar på pappersduken. De sista gästerna tittar på varandra, nickar och reser sig för att gå mot ytterdörren. Kvar sitter jag.

Jag är inte så förtjust i ät-kalas. Kalas eller tillställningar där själva kärnan består av tuggandet. När ätandet blir själva essensen av varför vi ses blir jag obekväm. För jag älskar att umgås. Ibland hamnar umgänget mitt i en lunchtid och då kan ätandet bli en del av stunden. Men ibland kommer de där tillfällena när jag känner att alla vi gäster stannar så länge det finns något kvar som vi tycker om att äta på. Blir det för svårt att umgås när fikat är slut?

Jag märkte själv när jag satt och planerade en enklare tillställning hur jag skrev dit fler och fler saker på handlingslistan. Jag har känt det så många gånger, att så länge gästerna har något att äta på stannar de kvar. Så står jag där i affären och lassar på ätbara saker som kan hålla gästerna kvar. Men jag vill inte ha det så. Jag vill inte vara med. Det finns något så olustigt och osunt med att hela vårt umgänge skulle bestå av att äta saker i överflöd tillsammans. Helst umgås jag med mina vänner, utan att behöva tanka dom med socker under tiden. Efter ett helt liv av ätstörningar undviker jag gärna att förknippa känslor med mat. Jag gillar inte att fira med mat eller att tröstäta. Mest trivs jag med att äta med en jämn frekvens oavsett om jag är glad eller ledsen, känner mig framgångsrik eller värdelös. Det är så jag mår bäst. Hela uppbyggnaden av att fira med mat i överdåd trivs jag inte med. Jag gillar inte begrepp som att unna sig eller visa uppskattning med mat. Det klingar ätstört för mig. Helst skulle jag bjuda till och umgås på fester där man åt en vanlig portion mat och inget mer. Men det blir nog svårt. För när det ätbara är slut, verkar gästerna anta att de ska gå hem. Så sitter vi kvar ensamma… Jag och två halvtuggade saltapinnar.

Spåra från din sida.

| © Lisa Jisei